Företag i fokus:

Berolin Deniz: Har vi gjort vårt yttersta för att stävja skjutvåldet?

Sociologen Berolin Deniz. Foto: Privat.

Förra veckan hade Romeo och Julia premiär. Det klassiska verket fick en dynamisk och samtida tolkning i en pjäs av communityteatern Livet Bitch!, orkesterskolan El-Sistema och Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset i Stockholm.

Det var bokstavligt talat ljuv musik i våra öron, ett fantastiskt skådespel och konstverk, men att pjäsens tema och konflikt som lämnar döda barn på våra/Veronas gator är så dagsaktuell lämnade en bitter efterklang. 

Jag skulle vilja uppehålla mig vid vilket vackert konstverk och vilken positiv kraft detta är. Att ungdomar med teater, musik och vägledande vuxna runtomkring sig utvecklar sina språk och får möjlighet till konstruktiv identitetsbildning genom kulturen. Att de skapar konst, och skapar sig själva genom konsten. Jag skulle vill låta detta vara – enbart – varje enskild ungdoms individuella självförverkligandeprojekt. Men detta sammanhang och denna pjäs har visat på något som är så mycket större och angår oss alla som är invånare, beslutsfattare eller makthavare (såväl formella som informella) i vårt samhälle. 

Pjäsen är så träffsäker och samtida. Romeo och Julia är i sitt original och så även i denna tolkning en pjäs om machokultur, våld som gör gatorna osäkra och hur enskilda individer blir totalt ofria och måste betala det högsta priset för det. Jag ser en pjäs om rivaliserade familjer/gäng (kalla det vad ni vill), heder och samhällets (obefintliga) samvete. Aldrig har tajmingen varit bättre. Å andra sidan kanske tajmingen numera är konstant.

Under 2020 hade vi i Sverige nästan en dödsskjutning per vecka. Under 2021 har antalet skjutningar minskat, men de med dödlig utgång är fler. De allra flesta som dör i skjutvåldet är ungdomar eller unga vuxna.

Samma dag som pjäsen hade premiär nåddes vi av nyheten att ytterligare en dödsskjutning hade ägt rum. Överträffar dikten verkligheten, eller har verkligheten blivit så surrealistisk att den liknar dikt?

En dödsskjutning har ägt rum och jag har närstående som är drabbade. Medan vi tittar på pjäsen är det någon som i realtid begråter sitt barn, sin far, sin bror, sin vän. Veckan som har passerat sedan premiären har vi nåtts av nyheten om fler dödsskjutningar. 

Har vi gjort vårt yttersta för att våldsverkarna inte ska ha tillgång och utbud av lakejer, varor, vapen och våldskapital?

Var är den utlysta landssorgen för alla de dödsskjutningar som har ägt rum? Varför behandlas det inte det som en nationell kris? Är vissa kroppar mer sörjbara? Är vissa liv värda mer än andras?

Det är en situation som långt ifrån enbart polisen, eller enbart kommunen kan lösa. Varje person, institution och aktör har ett ansvar att vara en del av det förebyggande arbetet mot våldet och våldets grogrund. Ingen kan ensamt lösa problemen, men alla kan vara en del av lösningen. Och alla måste vara en del av lösningen i det här läget. 

Jag vill ställa frågan till alla institutioner och aktörer i Södertälje, oavsett om de verkar i det offentliga, näringsliv eller civilsamhälle. Vad har vi gjort för att förstå frågan och stävja detta våld? Vad har vi gjort för att minska den grogrund som våldet hämtar sin näring ur? Har vi gjort vårt yttersta för att våldsverkarna inte ska ha tillgång och utbud av lakejer, varor, vapen och våldskapital?

Har vi gjort vår analys av problemet?

Det är en öppen fråga ställd till Södertälje kommun, till varje politiskt parti, till våra kultur- och opinionsaktörer, näringslivsaktörer, idrottsföreningar, Svenska kyrkan, Röda Korset, Läsfrämjarinstitutet, civilsamhällsaktörer och alla andra samfund.

Har vi gjort vår analys av problemet, och förstått hur vi kan vara en del av lösning, bortom och framförallt framför de polisiära insatserna som onekligen är ett måste, men långt ifrån tillräckligt för att komma till bukt med den nuvarande situationen? 

Hur ser vi på det främjande arbetet i vår stad och har vi gjort vårt absolut yttersta?

Om vi inte har det är det nämligen hög tid att göra det nu.

Vi är många som vill. Låt oss bli fler.

Berolin Deniz – sociolog, mamma och inflyttad södertäljebo.

Text:

Alexander Isa

Dela via:

Shares
Publicerad: 19 oktober 2021 00:00
Senast uppdaterad: 19 oktober 2021 00:00

KRÖNIKA: Jag glömmer aldrig folkmordet på mitt folk

Sham

Folkmordsåret 1915. / Shamash Oyal, Telgenytt
Foto: AP

I skuggorna av historien, där minnen ropar ut sanningen, vilar ett sorgligt kapitel som väcker smärta och bitterhet hos mina människor. Det är berättelsen om Seyfo, en tragisk och ofta bortglömd episod av massakrer och förföljelse som drabbade mitt folk assyrier/syrianer, men också armenier och pontiska greker. Denna krönika är en hyllning till dem som föll offer och en påminnelse om det mörker som en gång svepte över folkgrupperna.

För att förstå Seyfo måste vi resa till början av 1900-talet, till det Ottomanska riket som brann i oroligheter och etniska spänningar. I denna tumultartade tid blev våra folk offer för en systematisk kampanj av förtryck och våld. Assyrier/syrianer, armenier och pontiska greker, trots sina skilda kulturer och traditioner, delade ödet av att vara minoriteter i en alltmer intolerant omgivning.

Seyfo, eller ”svärdets år”, som det översätts till, var en fas av brutalitet och förödelse. Våra städer och byar brändes ned, våra hem plundrades och våra närmaste och kära mördades utan barmhärtighet. Kvinnor och barn föll offer för övergrepp och förnedringar som fortfarande ekar i våra kollektiva minnen.

Det mest hjärtslitande är kanske inte bara den fysiska förlusten av liv, utan också förstörelsen av våra gemenskaper och kulturella arv. Kyrkor och historiska platser förstördes, och tusentals år av historia utplånades i en desperat strävan att utrota vår existens. Seyfo var inte bara ett brott mot människoliv, det var ett angrepp på vår identitet och vår rätt till existens.

Även om Seyfo har passerat från dåtiden till historien, fortsätter dess arv att påverka oss djupt. Många av oss bär fortfarande ärr av förlust och trauma från den tid då våra förfäder tvingades fly från sina hem och söka en fristad i främmande länder. Men trots de lidanden vi har upplevt och det förrädiska försöket att utplåna oss, står vi fortfarande här, stolta och motståndskraftiga.

Ello Amno överlevde folkmordet Seyfo 1915 och bosatte sig i Södertälje mot slutet av sitt liv. Han avled i början av 2000-talet. Foto: Privat

Ello Amno från Södertälje avled under början av 2000-talet. Han var den sista överlevande av Seyfo-folkmordet. Under sitt liv upplevde Ello Amno mycket lidande. På bilden syns hans tårar falla efter att han delat med sig av de fasansfulla händelserna från Osmanska riket.

Jag sänder mina kondoleanser till hans nära och kära.

I dag, när vi reflekterar över Seyfo och dess smärtsamma arv, måste vi komma ihåg att vi är mer än bara offer för historiens grymhet. Vi är överlevare, vi är bärare av en rik och mångskiftande kultur, och vi är värdiga att minnas och hedras. Genom att hålla minnet av Seyfo levande hedrar vi de som föll och förbinder oss att kämpa för rättvisa och försoning i en värld som fortfarande lider av konflikter och intolerans.

Så länge jag lever ska jag inte glömma folkmordet på mitt folk. Seyfo kommer att förbli en del av mitt arv och en påminnelse om vår styrka och vår envishet att överleva. Vi kommer att minnas, vi kommer att hedra och vi kommer aldrig att låta världen glömma.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 21:35
Senast uppdaterad: 25 april 2024 22:11

Nu börjar lagen om visitationszoner gälla

Polis- Pressbild

Pressbild

Från och med idag träder lagen om säkerhetszoner i kraft, vilket ger polisen rätt att upprätta visitationszoner i områden med hög risk för gängkonflikter.

Den nya lagen, kallad ”lagen om säkerhetszoner”, träder i kraft idag och möjliggör för polisen att inrätta visitationszoner i områden med hög risk för gängrelaterade konflikter. Zonerna, som primärt avser att förhindra våld så som skjutningar och sprängningar.

– Det handlar alltså både om påtaglig risk och synnerlig vikt. Det är starka juridiska termer, och med andra ord inget som kommer att fattas lättvindigt och ske överallt, säger Kristian Malzoff, kommissarie vid utvecklingsenheten på nationella operativa avdelningen(NOA), till TT.

(Annonslänk)

Visitationszonerna får vara aktiva i upp till två veckor men kan förlängas vid behov. Under denna period har polisen befogenhet att genomföra kroppsvisitationer på både vuxna och barn, samt att genomsöka fordon, utan krav på föreliggande brottsmisstanke.

En kroppsvisitation utförs genom en yttre kroppskontroll och granskning av föremål i fickor, liknande den säkerhetskontroll som genomförs på flygplatser. Regeln är att män endast visitas av manliga poliser, medan kvinnliga poliser hanterar visitation av kvinnor, även om undantag kan förekomma vid specifika situationer.

Trots de utökade befogenheterna kommer inte alla att visiteras.

– Vi får inte rutinmässigt visitera vem som helst eller slumpmässigt välja ut. Det ska vara omständigheter på plats som gör att polisen fattar beslutet, säger Malzoff till TT.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 16:00
Senast uppdaterad: 25 april 2024 14:32

Stöd vår lokala journalistik med en Swish:

123 473 66 41

qr

Mest lästa

SÖK NYHETER

Fler resultat...

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors