Foto: Pixabay.
”Lärare som bryr sig om sina elever motarbetas av föräldrar” efterlyser en lärare ett bättre samarbete mellan skola och vårdnadshavare. Så långt är vi överens.
Men som förälder till ett barn där det fungerat väldigt dåligt i skolan, både på raster och i klassrummet, så önskar jag att även skolan tar ansvar för sin del av samarbetet.
Skolan sätter för stor tilltro till att bara vi föräldrar pratar med barnen hemma så löser sig problemen automatiskt. Som att vi glömt att tala om för vårt barn vad som är rätt och fel. Vårt barn är helt på det klara med det. Han vet exakt när han gjort något som är fel och berättar ofta hemma när något hänt i skolan, både vad andra har gjort mot honom och vad han har gjort mot andra.
Men i stundens hetta har han svårt att stoppa sig själv och behöver närvarande vuxna som ser signalerna på att det är på väg åt fel håll. Men på skolgården står de flesta vuxna i grupp och pratar med varandra och griper inte in förrän det redan gått för långt. De vuxna söker sig dessutom gärna till de aktiviteter som redan flyter på och håller sig långt borta från ”de stökiga grabbarna” som är krävande att ha att göra med. Där de egentligen behövs som mest. Jag har varit med i skolan och sett det själv.
(Annonslänk)
Vi tar vårt ansvar som föräldrar och lär vårt barn rätt och fel, håller koll på honom hemma, vet vilka han umgås med och håller kontakten när han är ute med kompisar för att kolla av läget. Vi försöker att lära honom att gå ifrån när han blir arg och söka upp en vuxen och hemma gör han ofta det numera, men i skolan har det varit svårare. Han upplever nämligen inte att personalen i skolan bryr sig när han söker stöd. De kan säga till någon gång, men om de som bråkar inte lyssnar så går de därifrån.
Vi har även försökt stötta vårt barns kunskapsutveckling, då vi märkt att han kämpar och han själv sagt (vilket bekräftats av hans lärare) att han knappt får något gjort på lektionerna. Ändå har skolan lugnat oss med att han når målen i alla ämnen.
Vi har hela tiden ifrågasatt hur läraren kan ha underlag att göra den bedömningen om han inte gör något på lektionerna, men har bara fått till svar att vi måste lita på lärarens kompetens. Efter år av möten med lärare, rektorer och elevhälsoteam blev vi till slut tvungna att inse att situationen på den skolan aldrig skulle bli bättre, så vi bytte skola. Där visade det sig att sonen inte alls når målen i alla ämnen (precis som vi misstänkt hela tiden). Men här lyckas man få honom att börja arbeta på lektionerna och det fungerar plötsligt mycket bättre på rasterna.
Så vad vill jag då ha sagt med allt detta?
Jo, att självklart så är det optimala att skola och vårdnadshavare samarbetar och jobbar mot samma mål det absolut bästa för barnet. Men jag önskar också ibland att skolan la lite mindre energi på att på att tala om för föräldrarna vad de ska göra och lite mer energi på vad de själva kan göra när eleverna faktiskt är på plats i skolan.
Alla elever har olika förutsättningar hemma, det är ingenting som skolan kommer att kunna förändra. Och även med engagerade föräldrar som vill samarbeta så är inte föräldrarna på plats i skolan och vi kan inte fjärrstyrda våra barn. I vårt fall har vi samma barn, samma föräldrar, men två olika skolor. Där den ena inte fungerar, men den andra gör det. Skillnaden är att på den första skolan lämnade lärarna över problem i skolan till föräldrarna att lösa, men på den andra tar skolan ansvar för de problem som uppstår där och låter oss föräldrar ta ansvar för de problem som uppstår hemma.
Så kära lärare, vad kan DU göra för att det ska fungera bättre på din arbetsplats?
Föräldern
DEBATT: Lärare som bryr sig om elever motarbetas av föräldrar
