Foto: Privat.
När Södertälje manifesterade mot det dödliga skjutvåldet 9/10 framförde poeten Daniel Boyacioglu en dikt MED frasen ”jag måste sörja hundra sorger, sörja staden, sörja folket”.
Vilka är våra sorger att sörja?
Första sorgen är första skjutningen.
Andra sorgen är andra skjutningen.
Tredje sorgen är tredje skjutningen.
Fjärde sorgen är alla andra skjutningar.
Femte sorgen är att skjutningarna är oräkneliga.
Sjätte sorgen är så många av de som dödas och dödar är barn.
Åttonde sorgen är att 9-10årINGAR blir erbjudna att tjäna pengar på cannabis när de leker i lekparken.
Tionde sorgen är att många ropar efter hårdare tag och gav politisk seger till de repressiva krafterna, men inte en enda gång när vi ropade efter social rättvisa kom och ställde sig på vår sida.
Tolfte sorgen är att det är våra barns sida. Inte min eller din sida.
Sorg 13 är att vuxna inte vet hur de ska prata om detta med sina barn för det är obegripligt.
Sorg 14 är att barn vet om att barn dör och dödar.
Sorg 16 är att människorna på torget verkar tagna på sängen som om det inte finns ett samband mellan föräldragenerationens strävan efter pengar och prestige och den unga generationens strävan efter snabba cash.
Nästa sorg är att vi är så få på torget.
Sorg 20 är att för många har ortens betong ersatts mot lyxvillans marmor, men bildningen har inte blivit större, världar har inte vidgats och solidariteten har krympt.
Sorg 21 är att minnet är så kort. Så många av oss växte upp i ett välfärdsverige med stor offentlig sektor och utjämnande system, men nu när andra behöver det vi en gång behövde – för att bygga Sverige starkt, för att skapa värdiga liv – vill man hellre stänga dörren.
Sorg 28 är att de socioekonomiskt utsatta områdena snarare bör benämnas som politiskt eftersatta och strukturellt missgynnade områden, men det är lättare för ”alla” att säga att de är socioekonomiskt utsatta. Som om deras utsatthet inte hade något att göra med politik och fördelning av resurser.
Sorg 30 är det patriarkala ledarskapet.
Sorg 31 är den låga nivån hos ledarskapet.
Sorg 32 är den bristfälliga analysen.
Sorg 33 är ojämlikheten.
Sorg 44 är att det för en ung kille i Orten inte är självklart att han överlever sin barndom.
Sorg 46 är att föräldrar håller sina barn hemma för att det är för farligt att gå ut.
Sorg 47 är så många barn har det trångt och fattigt hemma, så de gör vad som helst för att hitta en väg ut ur det.
(Annonslänk)
Sorg 50 är tidpunkten; det kan ske mitt på ljusa dagen, en sen eftermiddag, en tidig kväll.
Sorg 51 är platsen; allmän gata, förskolegård, utanför gymmet, intill matbutiken.
Sorg 51 är att priset för ett människoliv är så lågt.
Sorg 52 är att alla liv inte verkar vara sörjbara.
Sorg 54 är att kvinnorna gråter men inte männen.
Sorg 55 är att männen gråter men inte de unga killarna.
Sorg 56 är att vårt samhälle lär pojkar att inte gråta. Kanske skulle det destruktiva våldet bli mindre om killar lärde sig gråta. Om de lärde sig, prata, skriva, dikta, skapa, måla, dansa, känna, ömma, nära.
Sorg 65 är den bristande tilliten till samhället. Och elitens förväntan att den ska finnas automatiskt.
Sorg 66 är att på minnesstunden hörs prästers och männens röster i mikrofonen men mödrarnas klagosång förpassas till marginalen.
Hjärtskärrande sorg 70 är en farmor som lägger sig på den hårda asfalten där barnbarnets liv rann ut med hans blod och säger att hon stannar där tills han kommer tillbaka.
Sorg 72 är att en man i sin flint, skägg, skrattgrop och tårar ser ut som min egen far med flint, skägg, skrattgrop och tårar.
Sorg 76 är att kyrkklockorna slår och tröstar oss ett tag, och att de sedan tystnar.
Nästa sorg är de mångas tystnad.
Sorg 80 är att det finns respektive ord för föräldralös, änka och änkling men inte för den som har förlorat ett barn, för det ska inte hända.
Sorg 90 är att från att jag började skriva denNA text tills den publiceras har fler skjutningar ägt rum.
Sorg nr 100 är att det finns så många fler sorger.
Sorg 101 är att makten bara svarar på (mot)makt. Men det är också det som INger hopp. Och när vi mobiliserar bär vi vetskapen med oss att sanningen är på vår sida. Jag upprepar; sanningen är på vår sida.
Berolin Deniz – mamma, sociolog och inflyttad södertäljebo