Företag i fokus:

Hedra oskyldiga som fallit offer för Irans sedlighetspolis

Twitter

Bild: foto från twitter

Iran har fått sig en omgång. Denna omgång har drabbat många oskyldiga människor som det oftast blir vid revolution, man ska inte gå emot lagar och regler. Det började med Mahsa Amini. Hon som föll offer för Irans sedlighetspolis.

De ansåg att hennes sjal inte täckte hennes hår tillräckligt. Hon matades med så groteska slag med batong mot huvud att hon bara fem dagar senare föll som det första offret i år. Hon skulle inte ha den friheten att få lufta håret.  

Hennes död har lett till ett flertal protester och mänskliga agerande i hennes anda. Många kvinnor som klippt av sig håret i protest som de bränt upp, politiker som i sina uttalande avslutat sitt tal med att klippa hårsvansen. Mäktigt. Gåshud.

Nu florerar nyheten om att sju studenter hålls anhållna för att invänta sin död. Anledningen till deras dödsdom är att de undersökt och utforskat i den Iranska Sedlighetspolisens ärende, de har gått emot vad de får göra. Döden blir utfallet. Så enkelt.

Vart är vi på väg? Världen tittar på Iran, alla dessa nyheter om protester, inlägg på sociala medier som sprids som en löpeld i våra liv. Vi berörs men ingen agerar. Inte vad jag ser eller hör. Man säger ”hemskt det är” kanske känner man faktiskt så. Där tar det slut. Inget mer uppstår, ingen tanke utvecklas till ”vad kan jag göra” och ”hur ska jag få till de”t.

Människor dör, hade kunnat vara våra studentkompisar, kollegor, kusin, syster, bror, son, dotter eller bara grannens barn. Vi stirrar med uppspärrade ögon och så går vi vidare med middagsplanerna. Vardagen tar över. Vi släpper vår känsla och går vidare med livet.

I ärlighetens namn tror jag att vi människor har blivit avtrubbade. Vi berörs kanske lite, men sedan måste vi lära oss att släppa känslan och oron, annars hade vi inte överlevt. Vi får se och läser för mycket hemskt, vissa har flytt från krig, så de har sett bomberna falla, vaknat till sirener, gått förbi döda människokroppar som legat på marken efter attackerna. Hemskt. Men livet går vidare så småningom. Känslan sitter i att man väntar att ingen ska skriva om det mer, så man kan gå vidare med sitt liv. I väntan på nästa misär.

Alla önskar vi att man kunde göra lika mycket. I en utopisk värld skulle vi kunna drömma om det, men vi lever i ett samhälle där vi skjuter varandra för småpengar, för noll anledning och av misstag utan att känna ånger. Där ligger vårt problem. Människan som fostrar och bygger hat av sitt hat.

Vad vi ska göra är att vi ska vara goda mot varandra. Agera med kärlek och du kommer få kärlek. Må du vila i frid Mahsa Amini, du har fallit offer för ännu ett hat som vuxit av människor. Du blir tyvärr inte det sista livet som kommer att dödas oskyldigt. Vi vill hedra, men kan vi göra mer?

Text:

Helen Shabo

Dela via:

Shares
Publicerad: 16 november 2022 19:39
Senast uppdaterad: 16 november 2022 19:40

KRÖNIKA: Jag glömmer aldrig folkmordet på mitt folk

Sham

Folkmordsåret 1915. / Shamash Oyal, Telgenytt
Foto: AP

I skuggorna av historien, där minnen ropar ut sanningen, vilar ett sorgligt kapitel som väcker smärta och bitterhet hos mina människor. Det är berättelsen om Seyfo, en tragisk och ofta bortglömd episod av massakrer och förföljelse som drabbade mitt folk assyrier/syrianer, men också armenier och pontiska greker. Denna krönika är en hyllning till dem som föll offer och en påminnelse om det mörker som en gång svepte över folkgrupperna.

För att förstå Seyfo måste vi resa till början av 1900-talet, till det Ottomanska riket som brann i oroligheter och etniska spänningar. I denna tumultartade tid blev våra folk offer för en systematisk kampanj av förtryck och våld. Assyrier/syrianer, armenier och pontiska greker, trots sina skilda kulturer och traditioner, delade ödet av att vara minoriteter i en alltmer intolerant omgivning.

Seyfo, eller ”svärdets år”, som det översätts till, var en fas av brutalitet och förödelse. Våra städer och byar brändes ned, våra hem plundrades och våra närmaste och kära mördades utan barmhärtighet. Kvinnor och barn föll offer för övergrepp och förnedringar som fortfarande ekar i våra kollektiva minnen.

Det mest hjärtslitande är kanske inte bara den fysiska förlusten av liv, utan också förstörelsen av våra gemenskaper och kulturella arv. Kyrkor och historiska platser förstördes, och tusentals år av historia utplånades i en desperat strävan att utrota vår existens. Seyfo var inte bara ett brott mot människoliv, det var ett angrepp på vår identitet och vår rätt till existens.

Även om Seyfo har passerat från dåtiden till historien, fortsätter dess arv att påverka oss djupt. Många av oss bär fortfarande ärr av förlust och trauma från den tid då våra förfäder tvingades fly från sina hem och söka en fristad i främmande länder. Men trots de lidanden vi har upplevt och det förrädiska försöket att utplåna oss, står vi fortfarande här, stolta och motståndskraftiga.

Ello Amno överlevde folkmordet Seyfo 1915 och bosatte sig i Södertälje mot slutet av sitt liv. Han avled i början av 2000-talet. Foto: Privat

Ello Amno från Södertälje avled under början av 2000-talet. Han var den sista överlevande av Seyfo-folkmordet. Under sitt liv upplevde Ello Amno mycket lidande. På bilden syns hans tårar falla efter att han delat med sig av de fasansfulla händelserna från Osmanska riket.

Jag sänder mina kondoleanser till hans nära och kära.

I dag, när vi reflekterar över Seyfo och dess smärtsamma arv, måste vi komma ihåg att vi är mer än bara offer för historiens grymhet. Vi är överlevare, vi är bärare av en rik och mångskiftande kultur, och vi är värdiga att minnas och hedras. Genom att hålla minnet av Seyfo levande hedrar vi de som föll och förbinder oss att kämpa för rättvisa och försoning i en värld som fortfarande lider av konflikter och intolerans.

Så länge jag lever ska jag inte glömma folkmordet på mitt folk. Seyfo kommer att förbli en del av mitt arv och en påminnelse om vår styrka och vår envishet att överleva. Vi kommer att minnas, vi kommer att hedra och vi kommer aldrig att låta världen glömma.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 21:35
Senast uppdaterad: 25 april 2024 22:11

Nu börjar lagen om visitationszoner gälla

Polis- Pressbild

Pressbild

Från och med idag träder lagen om säkerhetszoner i kraft, vilket ger polisen rätt att upprätta visitationszoner i områden med hög risk för gängkonflikter.

Den nya lagen, kallad ”lagen om säkerhetszoner”, träder i kraft idag och möjliggör för polisen att inrätta visitationszoner i områden med hög risk för gängrelaterade konflikter. Zonerna, som primärt avser att förhindra våld så som skjutningar och sprängningar.

– Det handlar alltså både om påtaglig risk och synnerlig vikt. Det är starka juridiska termer, och med andra ord inget som kommer att fattas lättvindigt och ske överallt, säger Kristian Malzoff, kommissarie vid utvecklingsenheten på nationella operativa avdelningen(NOA), till TT.

(Annonslänk)

Visitationszonerna får vara aktiva i upp till två veckor men kan förlängas vid behov. Under denna period har polisen befogenhet att genomföra kroppsvisitationer på både vuxna och barn, samt att genomsöka fordon, utan krav på föreliggande brottsmisstanke.

En kroppsvisitation utförs genom en yttre kroppskontroll och granskning av föremål i fickor, liknande den säkerhetskontroll som genomförs på flygplatser. Regeln är att män endast visitas av manliga poliser, medan kvinnliga poliser hanterar visitation av kvinnor, även om undantag kan förekomma vid specifika situationer.

Trots de utökade befogenheterna kommer inte alla att visiteras.

– Vi får inte rutinmässigt visitera vem som helst eller slumpmässigt välja ut. Det ska vara omständigheter på plats som gör att polisen fattar beslutet, säger Malzoff till TT.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 16:00
Senast uppdaterad: 25 april 2024 14:32

Stöd vår lokala journalistik med en Swish:

123 473 66 41

qr

Mest lästa

SÖK NYHETER

Fler resultat...

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors