Tveksam inledning av säsongen för SSK. Foto: Shamash Oyal
SSK jagade revansch mot Almtuna efter en lite ojämnt spelmässig inledning på säsongen. Första perioden i Uppsala var i ärlighetens namn ingen rolig historia för bortalaget, man fortsatte vara stressade i egen zon när motståndaren satte press på puckhållaren.
Hafsigt och slarvigt spel, SSK hamnade ofta på utsidan, inte beredda att lägga ner det hårda jobb som krävdes för att ta sig in på kassen.
Efter lite mer än halva perioden tog Almtuna ledningen, efter att fullständigt rullat upp femman som var inne för SSK. Där hade bortalaget ställt sig i korvkön lagom till periodpaus.
Fem minuter efter ledningsmålet utökade hemmalaget sin ledning till 2-0 efter att SSK:s Henrik Malmström oturligt fick pucken på knäet som styrdes in i mål.
6-12 i skott till SSK efter första perioden var missvisande statistik. Tycker inte SSK skapade så många klara lägen att göra mål. Södertäljes backar spelade fast sig gång på gång i egen zon, tog för lång tid på sig i sina beslut, höll i pucken för länge och fick Almtunas press över sig i princip varje byte hemmalaget hade i anfallszon. Ett återkommande problem sett över de fyra matcherna som SSK spelat hittills.
Många var förväntansfulla på att se vad comebackande Sebastian Dyk kunde åstadkomma men han fick liksom laget ingen vidare start på matchen. Uddlöst och energifattigt offensivt.
Period två inleddes på samma tema, långa anfall för hemmalaget där de lyckades störa SSK i deras uppspel. Första tio minuterna var det slarvigt och lojt hos gästerna precis som i första perioden. Få vunna närkamper, svårt att ta sig på insida, mycket bök vid sargerna, precis på Almtunas villkor.
(Annonslänk)
Återstående delen av mittenakten försökte Södertälje ta tag i taktpinnen, lyckades hålla pucken mer i offensiv zon men matchen hade på något sätt satt sig till hemmalagets fördel, de fick lättare grepp på sina motståndare i sin defensiva zon än vad det gästande laget lyckades i deras motsvarande del av isen.
2-0 till Almtuna stod sig till 3:e perioden.
Pausintervjun med Almtunas lagkapten Marcus Karlström var rätt talande om matchen hittills:
”De gillar att kasta puckar i rundeln fram och tillbaks, det kan de få göra. Vi leder med 2-0 och vill de spela på utsida så får vi tillåta det”
Linus Videll reducerade Almtunas ledning redan efter 30 sekunder i tredje perioden. SSK började där efter att jaga ytterligare mål och laget var på gång och skapade bättre tryck mot hemmalagets stabilt spelande målvakt Oliver Håkansson.
Med åtta minuter kvar drog SSK på sig ett lagstraff, 6 man på isen. Ytterligare tecken på att SSK inte var riktigt fokuserade och påkopplade för uppgiften. Almtuna gjorde 3-1 i efterföljande powerplay, där avgjordes matchen definitivt.
Av den här matchen att döma så är det klasskillnad mellan lagen i den spelformen så här långt in på säsongen. Almtuna vinner tekningar, får direkt uppställt spel. I SSK:s fall så är det omständligt och kladdigt, svåra passningar i stället för att göra det enkla, problem med att ens spela sig in i offensiv zon för uppställt spel.
Specialteams över lag är ett frågetecken så här långt för Södertälje. Tjatar om det, jag vet, men det är vad jag har sett i matcherna som spelats.
Boxplay kuggar inte heller i för tillfället, ett exempel är när Almtuna avgör matchen då två hemmaspelare får stå helt ostörda framför Tomas Sholl som för kvällen stod i SSK-målet. Sholl gjorde åter en godkänd insats och gav laget chansen att få med sig poäng. Precis som han gjort i de andra tre matcherna han stått.
Tomas Sholl, målvakt i SSK, stod åter för en godkänd insats , den här gången när hans lag mötte Almtuna. Foto: Shamash Oyal
Nä. Det här var ingen bra insats av SSK, lagmässigt har man mycket att jobba på, det vet man också om. Men förbättringar som krävs ska inta bara ges ut i ord utan omsättas i handling också. SSK må ha ett rutinerat och på hockeyallsvensk nivå meriterat lag men uppträder just nu inte som ett.
Defensiven som var lagets stora styrka förra säsongen är inte på långa vägar lika stabilt så här långt. Det är mer tafatt och för långsamt agerande när man ska spela sig ur sin försvarszon. Mycket svagare i närkampsspelet, där blev man väldigt synade och avklädda av Almtuna.
Gör verkligen tappen av Johan Ivarsson och Viktor Lang att SSK som lag blir så mycket ”bekvämare” att möta. Eller är det på grund av att man har ett lite nytt sätt att agera på i det defensiva spelet?
I alla fall så vinner man inga matcher på grund av vad för lag man har på det berömda pappret. Utan det som görs på isen är vad som kännetecknar vad laget är kapabla till att uträtta. Säsongen är ung men finns det fog för att revidera kvalitén i den här upplagan av SSK:s A-lag eller är man ett lag som vaknar och växer längre fram under säsongen?
Just nu agerar man inte som det topplag man har ambitioner att vara. Helgens två hemmamatcher mot Kalmar och Nybro blir nu oerhört viktiga för att inte tappa tätkänning redan så här tidigt och få andras krisstämpel över sig. Högre ambitioner medför högre förväntningar. Det här laget har inte gjort det tillräckligt bra så här långt, det vet spelare och ledare själva om. Finns ödmjukheten och karaktären att vända det till något bra?
Magnus Bogren var en märkbart besviken tränare i intervjun efter slutsignalen men gav också en ärlig analys av lagets insats för kvällen och säsongsinledning.
Ett par utvalda meningar från intervjun räcker för att belysa var laget befinner sig just nu:
”Just nu är vi inte bättre, vi är inte beredda att göra det jobbet som Almtuna är beredda att göra”
