Foto: Pexels
Kvinnors utsatthet i samhället är värre än någonsin i många avseenden, det gäller både upplevd otrygghet såväl som fakta som tyder på att misshandelsbrott mot kvinnor ökar. Regeringen vill nu ge kommunen de verktyg som krävs för att stoppa tvångsäktenskap; däribland att kriminalisera underlåtenhet i att avslöja äktenskapsbrott. Kommunstyrelsen väljer dock i vanlig ordning att ignorera regeringens förslag. Vi förklarar varför deras argument inte håller.
Ungdomsstyrelsen (2009) beräknade att cirka 70 000 personer i åldern 16–25 år i Sverige inte helt fritt kan välja vem de vill gifta sig med. Det motsvarade 6,6 procent av unga kvinnor och 3,8 procent av unga män. Oftast sker dessa uppgjorde tvångsäktenskap i muslimska familjer där kvinnan inte sällan används för att främja familjens sociala ställning.
Tvångs- och barnäktenskap sker många gånger inom ramen för en hederskontext. Hedersbrottslighet präglas, som riksdagen anfört, inte sällan av en tystnadskultur i förhållande till polisen och andra myndigheter. Kriminalisering av underlåtenhet att avslöja brotten skulle kunna bidra till att motverka tystnadskulturen och på sikt bidra till att fler som har kännedom om ett förestående tvångsäktenskap eller barnäktenskap känner sig förpliktade att ingripa eller informera myndigheter om vad som pågår.
”Att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång komma att innebära ett etiskt dilemma”
Givet att den politiska majoriteten inte är helt moraliskt bankrutt, så borde det välkomna förslaget och inse vidden av allvaret. I kommunstyrelsens tjänsteskrivelse beskrivs det hur “(…) personalgrupper som kommer i kontakt med personer i utsatthet kan en bestämmelse om att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång komma att innebära ett etiskt dilemma”.
Vi håller med, men det enda etiska dilemmat som kan uppstå är kommunens brist på ansvarstagande. Trots att kommunen nu får påtryckningar från regeringen, ställer den politiska majoriteten sig apatisk i frågan om ansvar i ett anmäla förekomst av tvångsäktenskap.
Detta kommer inte minst sagt olägligt då LT rapporterat att kommunen för någon vecka sen meddelande att de inte kommer förnya kontraktet med Annfrid-boendet, vilket idag är Södertäljes enda kvinnojour som erbjuder skyddat boende. Vilka signaler skickar detta till kvinnor som lever i ett limbo där familjen och maken utövar ett vidrigt förtryck, och kommunen svarar i bästa fall med en “låt-gå” attityd?
”Den politiska majoritetens agerande är vedervärdigt och ovärdigt.”
Frågan blir då, vad gör egentligen kommunen för att hjälpa de kvinnor och barn som far illa åt? Trenden pekar på att allt fler i Södertälje anmäler misshandelsbrott mot kvinnor.
Det finns idag ett stort mörkertal i hur många kvinnor varje år som blir offer för tvångsäktenskap, och det är inte så otroligt med tanke på vilka alternativ som finns kvar för dem. Är du redan i en socialt utsatt situation så kan staten och framförallt kommunen och socialarbetare vara din enda väg till frihet, och det vill nu den politiska majoriteten med Boel Godner(S) i spetsen försvåra. Med brist på annat så anser vi att den politiska majoritetens agerande är vedervärdigt och ovärdigt.
Om vi har medel att hjälpa kvinnor som utsätts för tvångsäktenskap, så är det vår moraliska plikt att med varje medel faktiskt göra det. Den politiska majoriteten i Södertälje gör sig skyldig till grovt etiskt och moralisk lättja när det inte vill kriminalisera underlåtenhet i anmälning av tvångsäktenskap och barnäktenskap.
I vanlig ordning väljer den politiska majoriteten apati istället för att sätta ner foten, de väljer den bekväma vägen istället för att agera resolut och kommunen kastar därför Södertäljes utsatta kvinnor under bussen. Det är ett återkommande problem, och det börjar ärligt talat bli tröttsamt.
Andreas Birgersson (SD),
oppositionsråd
Susanne Jakobsson,
partimedlem
Stefan Jakobsson,
ledamot socialnämnden
Pia Höglander,
partimedlem
(Annonslänk)