Företag i fokus:

Den politiska majoriteten kastar utsatta kvinnor under bussen

Kvinna Woman Pexels

Foto: Pexels

Kvinnors utsatthet i samhället är värre än någonsin i många avseenden, det gäller både upplevd otrygghet såväl som fakta som tyder på att misshandelsbrott mot kvinnor ökar. Regeringen vill nu ge kommunen de verktyg som krävs för att stoppa tvångsäktenskap; däribland att kriminalisera underlåtenhet i att avslöja äktenskapsbrott. Kommunstyrelsen väljer dock i vanlig ordning att ignorera regeringens förslag. Vi förklarar varför deras argument inte håller. 

Ungdomsstyrelsen (2009) beräknade att cirka 70 000 personer i åldern 16–25 år i Sverige inte helt fritt kan välja vem de vill gifta sig med. Det motsvarade 6,6 procent av unga kvinnor och 3,8 procent av unga män. Oftast sker dessa uppgjorde tvångsäktenskap i muslimska familjer där kvinnan inte sällan används för att främja familjens sociala ställning.

Tvångs- och barnäktenskap sker många gånger inom ramen för en hederskontext. Hedersbrottslighet präglas, som riksdagen anfört, inte sällan av en tystnadskultur i förhållande till polisen och andra myndigheter. Kriminalisering av underlåtenhet att avslöja brotten skulle kunna bidra till att motverka tystnadskulturen och på sikt bidra till att fler som har kännedom om ett förestående tvångsäktenskap eller barnäktenskap känner sig förpliktade att ingripa eller informera myndigheter om vad som pågår.

”Att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång komma att innebära ett etiskt dilemma”

Givet att den politiska majoriteten inte är helt moraliskt bankrutt, så borde det välkomna förslaget och inse vidden av allvaret. I kommunstyrelsens tjänsteskrivelse beskrivs det hur “(…) personalgrupper som kommer i kontakt med personer i utsatthet kan en bestämmelse om att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång komma att innebära ett etiskt dilemma”.

Vi håller med, men det enda etiska dilemmat som kan uppstå är kommunens brist på ansvarstagande. Trots att kommunen nu får påtryckningar från regeringen, ställer den politiska majoriteten sig apatisk i frågan om ansvar i ett anmäla förekomst av tvångsäktenskap.

Detta kommer inte minst sagt olägligt då LT rapporterat att kommunen för någon vecka sen meddelande att de inte kommer förnya kontraktet med  Annfrid-boendet, vilket idag är Södertäljes enda kvinnojour som erbjuder skyddat boende. Vilka signaler skickar detta till kvinnor som lever i ett limbo där familjen och maken utövar ett vidrigt förtryck, och kommunen svarar i bästa fall med en “låt-gå” attityd?

”Den politiska majoritetens agerande är vedervärdigt och ovärdigt.”

Frågan blir då, vad gör egentligen kommunen för att hjälpa de kvinnor och barn som far illa åt? Trenden pekar på att allt fler i Södertälje anmäler misshandelsbrott mot kvinnor.

Det finns idag ett stort mörkertal i hur många kvinnor varje år som blir offer för tvångsäktenskap, och det är inte så otroligt med tanke på vilka alternativ som finns kvar för dem. Är du redan i en socialt utsatt situation så kan staten och framförallt kommunen och socialarbetare vara din enda väg till frihet, och det vill nu den politiska majoriteten med Boel Godner(S) i spetsen försvåra. Med brist på annat så anser vi att den politiska majoritetens agerande är vedervärdigt och ovärdigt.

Om vi har medel att hjälpa kvinnor som utsätts för tvångsäktenskap, så är det vår moraliska plikt att med varje medel faktiskt göra det. Den politiska majoriteten i Södertälje gör sig skyldig till grovt etiskt och moralisk lättja när det inte vill kriminalisera underlåtenhet i anmälning av tvångsäktenskap och barnäktenskap.

I vanlig ordning väljer den politiska majoriteten apati istället för att sätta ner foten, de väljer den bekväma vägen istället för att agera resolut och kommunen kastar därför Södertäljes utsatta kvinnor under bussen. Det är ett återkommande problem, och det börjar ärligt talat bli tröttsamt.

Andreas Birgersson (SD),
oppositionsråd 

Susanne Jakobsson,
partimedlem

Stefan Jakobsson,
ledamot socialnämnden

Pia Höglander,
partimedlem

(Annonslänk)

Text:

Detta är en debatt/insändare. Åsikterna är skribentens egna

Dela via:

Shares
Publicerad: 27 oktober 2023 15:08
Senast uppdaterad: 1 maj 2024 13:28

KRÖNIKA: Jag glömmer aldrig folkmordet på mitt folk

Sham

Folkmordsåret 1915. / Shamash Oyal, Telgenytt
Foto: AP

I skuggorna av historien, där minnen ropar ut sanningen, vilar ett sorgligt kapitel som väcker smärta och bitterhet hos mina människor. Det är berättelsen om Seyfo, en tragisk och ofta bortglömd episod av massakrer och förföljelse som drabbade mitt folk assyrier/syrianer, men också armenier och pontiska greker. Denna krönika är en hyllning till dem som föll offer och en påminnelse om det mörker som en gång svepte över folkgrupperna.

För att förstå Seyfo måste vi resa till början av 1900-talet, till det Ottomanska riket som brann i oroligheter och etniska spänningar. I denna tumultartade tid blev våra folk offer för en systematisk kampanj av förtryck och våld. Assyrier/syrianer, armenier och pontiska greker, trots sina skilda kulturer och traditioner, delade ödet av att vara minoriteter i en alltmer intolerant omgivning.

Seyfo, eller ”svärdets år”, som det översätts till, var en fas av brutalitet och förödelse. Våra städer och byar brändes ned, våra hem plundrades och våra närmaste och kära mördades utan barmhärtighet. Kvinnor och barn föll offer för övergrepp och förnedringar som fortfarande ekar i våra kollektiva minnen.

Det mest hjärtslitande är kanske inte bara den fysiska förlusten av liv, utan också förstörelsen av våra gemenskaper och kulturella arv. Kyrkor och historiska platser förstördes, och tusentals år av historia utplånades i en desperat strävan att utrota vår existens. Seyfo var inte bara ett brott mot människoliv, det var ett angrepp på vår identitet och vår rätt till existens.

Även om Seyfo har passerat från dåtiden till historien, fortsätter dess arv att påverka oss djupt. Många av oss bär fortfarande ärr av förlust och trauma från den tid då våra förfäder tvingades fly från sina hem och söka en fristad i främmande länder. Men trots de lidanden vi har upplevt och det förrädiska försöket att utplåna oss, står vi fortfarande här, stolta och motståndskraftiga.

Ello Amno överlevde folkmordet Seyfo 1915 och bosatte sig i Södertälje mot slutet av sitt liv. Han avled i början av 2000-talet. Foto: Privat

Ello Amno från Södertälje avled under början av 2000-talet. Han var den sista överlevande av Seyfo-folkmordet. Under sitt liv upplevde Ello Amno mycket lidande. På bilden syns hans tårar falla efter att han delat med sig av de fasansfulla händelserna från Osmanska riket.

Jag sänder mina kondoleanser till hans nära och kära.

I dag, när vi reflekterar över Seyfo och dess smärtsamma arv, måste vi komma ihåg att vi är mer än bara offer för historiens grymhet. Vi är överlevare, vi är bärare av en rik och mångskiftande kultur, och vi är värdiga att minnas och hedras. Genom att hålla minnet av Seyfo levande hedrar vi de som föll och förbinder oss att kämpa för rättvisa och försoning i en värld som fortfarande lider av konflikter och intolerans.

Så länge jag lever ska jag inte glömma folkmordet på mitt folk. Seyfo kommer att förbli en del av mitt arv och en påminnelse om vår styrka och vår envishet att överleva. Vi kommer att minnas, vi kommer att hedra och vi kommer aldrig att låta världen glömma.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 21:35
Senast uppdaterad: 25 april 2024 22:11

Nu börjar lagen om visitationszoner gälla

Polis-2

Pressbild

Från och med idag träder lagen om säkerhetszoner i kraft, vilket ger polisen rätt att upprätta visitationszoner i områden med hög risk för gängkonflikter.

Den nya lagen, kallad ”lagen om säkerhetszoner”, träder i kraft idag och möjliggör för polisen att inrätta visitationszoner i områden med hög risk för gängrelaterade konflikter. Zonerna, som primärt avser att förhindra våld så som skjutningar och sprängningar.

– Det handlar alltså både om påtaglig risk och synnerlig vikt. Det är starka juridiska termer, och med andra ord inget som kommer att fattas lättvindigt och ske överallt, säger Kristian Malzoff, kommissarie vid utvecklingsenheten på nationella operativa avdelningen(NOA), till TT.

(Annonslänk)

Visitationszonerna får vara aktiva i upp till två veckor men kan förlängas vid behov. Under denna period har polisen befogenhet att genomföra kroppsvisitationer på både vuxna och barn, samt att genomsöka fordon, utan krav på föreliggande brottsmisstanke.

En kroppsvisitation utförs genom en yttre kroppskontroll och granskning av föremål i fickor, liknande den säkerhetskontroll som genomförs på flygplatser. Regeln är att män endast visitas av manliga poliser, medan kvinnliga poliser hanterar visitation av kvinnor, även om undantag kan förekomma vid specifika situationer.

Trots de utökade befogenheterna kommer inte alla att visiteras.

– Vi får inte rutinmässigt visitera vem som helst eller slumpmässigt välja ut. Det ska vara omständigheter på plats som gör att polisen fattar beslutet, säger Malzoff till TT.

Text:

Shamash Oyal

Dela via:

Shares
Publicerad: 25 april 2024 16:00
Senast uppdaterad: 25 april 2024 14:32

Stöd vår lokala journalistik med en Swish:

123 473 66 41

qr

Mest lästa

SÖK NYHETER

Fler resultat...

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors