Sociologen Berolin Deniz. Foto: Privat.
Förra veckan hade Romeo och Julia premiär. Det klassiska verket fick en dynamisk och samtida tolkning i en pjäs av communityteatern Livet Bitch!, orkesterskolan El-Sistema och Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset i Stockholm.
Det var bokstavligt talat ljuv musik i våra öron, ett fantastiskt skådespel och konstverk, men att pjäsens tema och konflikt som lämnar döda barn på våra/Veronas gator är så dagsaktuell lämnade en bitter efterklang.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid vilket vackert konstverk och vilken positiv kraft detta är. Att ungdomar med teater, musik och vägledande vuxna runtomkring sig utvecklar sina språk och får möjlighet till konstruktiv identitetsbildning genom kulturen. Att de skapar konst, och skapar sig själva genom konsten. Jag skulle vill låta detta vara – enbart – varje enskild ungdoms individuella självförverkligandeprojekt. Men detta sammanhang och denna pjäs har visat på något som är så mycket större och angår oss alla som är invånare, beslutsfattare eller makthavare (såväl formella som informella) i vårt samhälle.
Pjäsen är så träffsäker och samtida. Romeo och Julia är i sitt original och så även i denna tolkning en pjäs om machokultur, våld som gör gatorna osäkra och hur enskilda individer blir totalt ofria och måste betala det högsta priset för det. Jag ser en pjäs om rivaliserade familjer/gäng (kalla det vad ni vill), heder och samhällets (obefintliga) samvete. Aldrig har tajmingen varit bättre. Å andra sidan kanske tajmingen numera är konstant.
Under 2020 hade vi i Sverige nästan en dödsskjutning per vecka. Under 2021 har antalet skjutningar minskat, men de med dödlig utgång är fler. De allra flesta som dör i skjutvåldet är ungdomar eller unga vuxna.
Samma dag som pjäsen hade premiär nåddes vi av nyheten att ytterligare en dödsskjutning hade ägt rum. Överträffar dikten verkligheten, eller har verkligheten blivit så surrealistisk att den liknar dikt?
En dödsskjutning har ägt rum och jag har närstående som är drabbade. Medan vi tittar på pjäsen är det någon som i realtid begråter sitt barn, sin far, sin bror, sin vän. Veckan som har passerat sedan premiären har vi nåtts av nyheten om fler dödsskjutningar.
Har vi gjort vårt yttersta för att våldsverkarna inte ska ha tillgång och utbud av lakejer, varor, vapen och våldskapital?
Var är den utlysta landssorgen för alla de dödsskjutningar som har ägt rum? Varför behandlas det inte det som en nationell kris? Är vissa kroppar mer sörjbara? Är vissa liv värda mer än andras?
Det är en situation som långt ifrån enbart polisen, eller enbart kommunen kan lösa. Varje person, institution och aktör har ett ansvar att vara en del av det förebyggande arbetet mot våldet och våldets grogrund. Ingen kan ensamt lösa problemen, men alla kan vara en del av lösningen. Och alla måste vara en del av lösningen i det här läget.
Jag vill ställa frågan till alla institutioner och aktörer i Södertälje, oavsett om de verkar i det offentliga, näringsliv eller civilsamhälle. Vad har vi gjort för att förstå frågan och stävja detta våld? Vad har vi gjort för att minska den grogrund som våldet hämtar sin näring ur? Har vi gjort vårt yttersta för att våldsverkarna inte ska ha tillgång och utbud av lakejer, varor, vapen och våldskapital?
Har vi gjort vår analys av problemet?
Det är en öppen fråga ställd till Södertälje kommun, till varje politiskt parti, till våra kultur- och opinionsaktörer, näringslivsaktörer, idrottsföreningar, Svenska kyrkan, Röda Korset, Läsfrämjarinstitutet, civilsamhällsaktörer och alla andra samfund.
Har vi gjort vår analys av problemet, och förstått hur vi kan vara en del av lösning, bortom och framförallt framför de polisiära insatserna som onekligen är ett måste, men långt ifrån tillräckligt för att komma till bukt med den nuvarande situationen?
Hur ser vi på det främjande arbetet i vår stad och har vi gjort vårt absolut yttersta?
Om vi inte har det är det nämligen hög tid att göra det nu.
Vi är många som vill. Låt oss bli fler.
Berolin Deniz – sociolog, mamma och inflyttad södertäljebo.
