^{Foto: Pexels}

Vi närmar oss firandet av den ortodoxa påsken världen över (utifrån den julianska kalendern). Den största högtiden i den kristna tron, där livet, ljuset och Jesus seger över det onda firas. Det är försoningens och hoppets högtid men dessvärre går det inte en dag då vi inte får höra om människor som upplever en bottenlös depression, om ängslan och oro som breder ut sig.

Förskrivningen av antidepressiva medel skjuter i höjden för att mildra den ångest som fyller människors hjärtan. Barn och unga är inte förskonade från detta, utan tvärtom. De lyfts fram som särskilt utsatta.

Det saknas livsglädje och modlösheten tilltar. Litenheten i ett oändligt stort universum gör sig påtaglig. Många ställer sig frågan om det finns någon mening med livet. Var kommer denna känsla av meningslöshet ifrån? Hur blir man kvitt denna bottenlösa avgrund? De mörka molnen och de skräckinjagande bergen som tornar upp sig i livet, är det en av orsakerna till att människor som inte känner sig hela dras till kriminalitet och droger? Man söker sig bort för att dämpa sin ångest och oro.

Jag tror att det finns en andlig dimension i det hela. En andlig tomhet som trappats upp av att man sedan barnsben matats, utifrån naturalistiska och sekulära krafter, med att allt bara är en slump. En slumpvis kosmisk olycka följd av blixtar i en gyttjepöl som frambringat allt liv. En gyttjepöl som många känslomässigt fortfarande befinner sig i. Den naturalistiska hållningen att vi till vår natur är materia och energi, skapar ett tomrum. Sekulariseringen har ett pris, där naturalismens frukt erbjuds och den andliga analfabetismen ökar exponentiellt i takt med sekulariseringen.

”Du ska följa ditt eget tycke och infall utan att rätta dig efter något som är rätt”

Hållningen att vi bara består av gammalt stjärndamm utan mening skapar en meningslöshet där inget betyder något i längden. Att du lever här och nu, utan evig mening i ditt liv, och sedan finns du inte mer. Sedan blir allt mörkt, din kropp bryts ner och förmultnar och det är allt. Hela din tillvaro blir nuet, ditt konstanta fokus, och det du dyrkar. Du ska göra och testa allt här och nu, innan tiden tar slut. Även de destruktiva och självsvåldiga begären ska mättas. Du ska följa ditt eget tycke och infall utan att rätta dig efter något som är rätt och strunta i varje förmaning som vill ditt bästa. Nu, nu, nu blir ditt mantra.

Men nuet är mer än så. Nuet är där tiden och evigheten möts.

Ja det finns en evighet! En jublande evighet du kan få ta del av. En försmak av evigheten du kan uppleva redan nu. Den evigheten börjar i två utsträckta händer. De genomborrade, som tålmodigt väntar på att du ska gripa tag i dem. Ta tag och se vart de kommer leda dig. Ovan de dimhöljda bergen, och ovan de mörka molnen. Strömmar av levande vatten ska forsa i ditt hjärta och du kommer att se att livet är en gåva att jubla och sjunga för. Lyft bara blicken, ha tro och se mot trons upphovsman och fullkomnare, den uppståndne Kristus.

Han är den evige som tog ner himmelriket och med Honom kom evigheten in i tid och rum. Den som sammanlänkade evigheten och tiden. Himlen har gjort sitt största besök i den inkarnerade Kristus. Smaka och se att Herren är god jublar kung David! (Ps 34:9) Det var den glädjefulla evigheten han fått del av. Var inte rädd, Ja smaka och se min vän, och du skall förstå den djupa meningen med ditt liv, hur värdefull du är, och att du var uttänkt innan världens grund var lagd.

En utsträckt hand finns i Jesus genomborrade händer som ger den frid och mening som denna värld inte kan ge.

Sträck ut din hand och se, och fira påskens budskap i jublande och rungande glädje!

Mikael Jene

Läs även:
KRÖNIKA: De vitröda trådarnas tid

^{(Annonslänk)}