^{En bild som säger mycket, uppgivenhet och depp, haveri för SSK i kvartsfinalen mot BIK Karlskoga
Foto: Shamash Oyal}

Slutspelet för SSK blev ett stort misslyckande. Man förlorade mot en motståndare som brann för uppgiften mer och BIK Karlskoga står därför med bägge benen i semifinal.

Och det finns inget att skylla på. Det är inte marginaler som avgör, det är inte oflyt. BIK Karlskoga var redo för det här ”kriget”. SSK hade hade den tveksamma formen och spelet från grundseriens sista fjärdedel med sig in i kvartsfinalen. Problemet med målskyttet började redan med drygt tio matcher kvar och spelet i övrigt hade börjat hacka redan då.

Laget stålsatte sig och lyckades besegra AIK och till slut Djurgården på hemmaplan i de sista omgångarna men känslan är att de matcherna sög musten ur laget. Resterande del har sett energifattigt och uppgivet ut.

Det blir supporterhjärtat som får tala i den här texten, mycket har redan sagts av spelare, ledare och supportrar under och efter kvartsfinalen mot BIK Karlskoga. Tar dock fasta på något som SSK:s sportchef Emil Georgsson sade till LT efter matchen:

”Vi har haft bra förutsättningar, vi har haft fansen med oss och klubben har backat upp oss, och vi betalar inte tillbaka ett jävla dugg”

Ja det är så känslan är.

Man spände bågen högre än ifjol, kontinuiteten i lagbygget var viktigt sades det. Laget skulle vara mer erfaret, bredare och mindre känsligt för skador. Spelare adderades till laget som ”vet vad som krävs för att vinna”. Inget av det här syntes egentligen till i de fyra matcher som SSK ”deltog” i.

Hockeyklyschor, floskler och ord som används på repeat

Slätstruket är det som kommer upp på näthinnan för SSK:s insats . Ett lag var redo för slutspel och allt vad det innebär, ett lag var inte det. För SSK:s del var det nervöst, tafatt, otajmat och det syntes tydligare och tydligare ju längre matchserien fortgick.

”Det är nu det roliga börjar”, ”Vi ska vara som bäst i slutet av säsongen”. Är verkligen revanschsugna”. ”Vi vet vad vi kan och litar på processen”.Vi ska bli bättre för varje dag” – Meningar som används frekvent under en hockeysäsong men bara blir tomma ord när det för många slutar i besvikelse och känslan av att man inte ens faller med flaggan i topp.

Att det lilla extra hos SSKspelarana inte fanns att kräma ur blev som allra mest tydligast i 4:e matchen, som egentligen rann SSK ur händerna redan 3 minuter in i första perioden. Istället för den sista desperata pushen och på riktigt utmana Karlskoga så var det fortsatt de som kontrollerade tillställningen.

För höga förväntningar?

Södertälje Sportklubbs representationslag var aldrig riktigt nära, det måste man vara ärlig att säga. I stridens hetta, inför och efter matcher så blir det lätt att sminka över sanningen. Den kan sammanfattas på ett enda sätt – Ett lag från Värmland hanterade från första nedsläpp de här matcherna på helt rätt sätt, åtta raka vinster i ljumna serielunksmatcher, tabellpalceringar hit och dit var helt utan betydelse.

SSK blev aldrig den lagmaskin som många hade förväntat sig. Kanske är det just de ”för höga” förväntningarna som gör att vi som följer laget nära känner oss blåsta på konfekten. Den nedåtgående spiral som laget hamnade i både spelmässigt som lag men också spelare för spelare borde kanske varit en varningsklocka.

Att under ordinarie serielunk där inte alla matcher är av ”slutspelskaraktär” spela på ett sätt och vinna matcher är en sak. Att sedan inte klara av att anpassa sig till det mer täta, fysiska och desperata spel som ofta krävs i slutskedet av en säsong säger något helt annat.

^{(Annonslänk)}

Specialteams följde samma mönster som övriga moment i lagets spel. Boxplay fick laget och coachstaben inte ordning på alls under hela säsongen. Att gå in i ett slutspel och inte ha de rätta verktygen i sådana viktiga spelmoment sänker förutsättningarna rejält att bli framgångsrika i det samma.

Med dessa förutsättningar så är det med facit i hand inte en så stor skräll att BIK Karlskoga tar sig vidare till semifinal. Man hade som lag betydligt bättre fart på ”grejerna” än vad motsvarigheten från Södertälje hade.

”Frälsarens återkomst”

Många väntade på besked om när Linus Videll skulle göra comeback för laget i slutspelet, det var han som skulle göra det. Tyvärr verkade det som att stora delar av laget också gick och väntade in hans närvaro, likt ifjol så blev offensiven succesivt mer uddlöst efter hans skada. Enligt hans egna utsago så var foten inte helt redo för den belastning som slutspelshockey innebär och skulle vara mer redo i en semifinal. BIK Karlskoga skulle ”bara” klaras av först.

När man försöker se nyktert på varför säsongen slutade som den gjorde, är känslan att oavsett om Videll hade kommit in i slutspelet utan ett skadeuppehåll på två månader så hade utgången blivit den samma ändå. Helhetsintrycket är att det var krampaktigt i för många händer och fötter samtidigt för att resultatet skulle bli annorlunda.

Laget lyckades inte slå om och anpassa sig till den hockey som matchade BIK Karlskogas. De gick verkligen all in från första nedsläpp i första mötet lagen emellan, verkligen alla spelare i det laget var beredda att gå över lik för att gå vinnande ur striden. Så med formkurvor som gått åt olika riktningar och olika mindset att ta sig an uppgiften så är det inte en så stor skräll att BIK är vidare till semifinal. De var rustade för strid och förberedda på alla olika scenarier. SSK lyckades inte nollställa sig från en vacklande sista tredjedel på grundserien.

Det här blir min första och enda text om Södertälje Sportklubbs inte allt för lyckade slutspel säsongen 2023-24. Det här får sjunka in några dagar sedan är det dags att blicka framåt. Det mesta är sagt redan.

Hör gärna av er med synpunkter till oss. Vad vill ni läsa om? Vad saknar ni i vår bevakning om SSK? Era synpunkter hjälper oss att bli bättre.