Foto: Shamash Oyal
”Där och då, uppmuntrad av dessa ord, tar jag mod till mig och bestämmer mig för att ge den långa förklaringen.”, skriver krönikören Mikael Jene.
Det är lunchdags på jobbet och jag går och sätter mig vid matbordet i lunchrummet. Min kollega kommer och sätter sig mitt emot mig. Vi börjar prata om allt möjligt. Efter ett tag sneglar han mot min handled. Han ser två trådar tvinnade runt varandra skymta fram. En röd och en vit tråd. Han har märkt att många som tillhör den syrisk ortodoxa kyrkan bär på dessa just nu. Stora som små, nyfödda som åldringar bär dessa trådar fram till påsk.
Hur djupt ska jag förklara tänker jag tyst för mig själv?
Har sekulariseringen i landet gått så långt att jag drar mig för att ge den långa teologiska förklaringen och betraktas som en underlig religös kuf?
(Annonslänk)
För mitt inre svischar dock Jesus ord om att den som bekänner honom inför andra ska han bekänna inför Fadern och även på Paulus ord om att inte skämmas för evangeliet, som är en Guds kraft som frälser var och en som tror. Där och då, uppmuntrad av dessa ord, tar jag mod till mig och bestämmer mig för att ge den långa förklaringen. Kanske ser min kollega något värde i min förklaring. Kanske kan mina ord påverka honom i rätt riktning och kan det vara en djupare mening i att vi två ofta hamnar i diskussioner kring existensiella frågor.
”Den vita tråden symboliserar det gudomliga, och den röda tråden det mänskliga.”
Du förstår, börjar jag. Dessa trådar du ser kallas siboro och delas ut i kyrkan på Jungfru Marias bebådelsedag. Den dagen som ärkeängeln Gabriel visade sig för jungfru Maria och sa till henne att hon skulle föda Jesus. Den vita tråden symboliserar det gudomliga, och den röda tråden det mänskliga. Trådarna tvinnas runt varandra i en förening, utan sammanblandning eller förväxling. Att Gud tog kroppslig gestalt i Kristus Jesus genom jungfru Maria. En påminnelse att Jesus Kristus är fullkomlig Gud och fullkomlig människa.
Siboron är för mig ett statement mot villoläror som förnekar att Gud är kommen i köttet.
Intressant, svarar kollegan uppriktigt och vi fortsätter en diskutera kring ämnet och med en ömsesidig respekt som jag kanske inte hade förväntat mig.
Där och då blev min siboro en proklamation och en bekännelse och jag uppfylls av en behaglig känsla att ha fått dela med mig av något ovärderligt.
Mikael Jene