Foto: Pixnio
När jag nyligen skulle anteckna ett ord på ett papper blev jag osäker över stavelsen och var tvungen att googla upp det. Då slog det mig, jag har allt för länge arbetat med att skriva på datorn och förlitat mig på T9, den implementerande automatiska textkorrigeringen.
Jag ställer mig själv frågan; Hur utvecklar jag mina egna kunskapar som lärare i det svenska språket på allra bästa sätt. Och jag har kommit till slutsatsen att jag behöver återgå till den gamla skolan med klassiska redskap som verktyg. Papper, penna och suddgummi.
Men jag är inte ensam om att ha förlitat mig på teknologins makt. Allt fler elever i Sverige utesluter de klassiga redskapen och förlitar sig på teknologin. Det är vårt ansvar att bevara hederliga papper och penna som en viktig inlärning.
Enligt den svenska läroplanen ska elever kunna använda digitala verktyg för kunskapssökande, informationsbearbetning, skapande, kommunikation samt lärande. Detta anser jag har föranlett till att elever nyttjar de digitala verktygen i klassrummen och på så vis förlitar sig, precis som jag, på den moderna teknologin. Förtroendet i stavelsen har överlämnats till teknologin där felstavningar korrigeras genom ett snabbt klick. Eleven besvärar sig inte för att se vad som felstavats, därmed uteblir en viktig kunskapsinlärning som läraren och eleven missar.
Jag menar inte att de digitala verktygen, som är ett fantastiskt redskap för utbildning på många plan, bör uteslutas. Däremot bedömer jag att eleverna behöver återgå, i vissa lektioner, till de klassiska redskapen där de skriver varje bokstav, ord och mening förhand. Genom att göra detta lär sig eleverna att se sina misstag och inte enbart genom en röd understrykning på datorn.
I en värld där teknologin tar över alltmer anser jag att Skolverket bör måna om de klassiska verktygen – papper, penna och suddgummi.
Paula Kass Elias,
lärarstudent
_4643.jpg?uselang=sv){kind=link}